Det känns så bra att göra en insats för att hjälpa andra människor. Idag så hade jag bokat mig själv att lämna blod och jag tog mig dit med gott mod.

Jag hade för flera år sedan skräck inför sprutor, eller ja allt som hade med att saker gick genom huden. Det började med att jag svimmade i skolan efter stelkrampssprutan. Pang bom så låg jag där på golvet med hela klassen tittade på mig när jag vakna till liv. Med en enorm smärta i huvudet efter att tydligen kraschat rakt ner i ett bord. Olustkänslan som alltid kommer över mig.

Det tog några år men jag vill verkligen inte låta detta styra mig så jag började arbeta med mina rädslor. Runt 10 års ålder så fick jag lov att ta hål i öronen för min pappa. Det gick okej med allt men fan vad ont det gjorde. Det var först senare som skräcken kom, man skulle ta ur dessa örhängen och byta till egna. Jag svimmade när jag tog ur första örhänget. Jag grät när jag tog ur det andra. Att det fanns hål i öronen och att jag skulle trycka igenom något där.. Nej fy! Behöver jag säga att jag inte gjorde det och hålen växte igen.
Det tog ungefär två år till innan jag tog steget och gjorde om det igen. Samma sak, smärta och olustkänslan men den stora pucken var fortfarande att göra det själv. Jag gav mig fan på att jag skulle klara det. Kämpande med små steg i taget så lyckades jag byta och vilken känsla! Vilken belöning att få inse att jag klarar det även om det är galet jobbigt! Fantastiskt!
Tro mig det tog något år innan jag var helt bekväm med tanken att byta örhängen.

Efter det så hade jag bestämt mig. Jag vet att jag kan klara det bara jag tar tag i det. Där och då, jag vet att jag klarar allt! Det har gett mig otroligt mycket i livet på alla möjliga sätt.

Så några år senare i gymnasiet så gick jag med i en studie. Har ni hört talas om vaccinet för livmoderhalscancer? Jag var med i den. Det innebar att jag skulle vara tvungen att få tre sprutor och eftersom det kändes att det var för en bra sak så blev det självklart att gå dit. Väl där så var jag utvald till att även ta blodprover i samband med det, självklart sa jag ja till det med. 
Jag vet hur jag reagerar på dessa blodprov, det är 100 gånger värre än att då en spruta, men det var självklart att jag skulle klara det. Jag bad helt "enkelt" om att få ligga ner och även om världen snurra så fick jag lära mig att handskas med det.
Rör på fötterna, vila och ät något sött, sitt tills du känner dig helt bra gärna en halvtimme.
Så det var det jag gjorde och känslan blev lättare. Eller kanske inte lättare men jag kände igen den och det blev inte skrämmande utan jag kunde lära mig om mig själv och steg för steg så lärde jag mig att hantera det.

Några år senare så hamnade jag i en bil olycka och jag bröt bäckenet på tre ställen samt fick en spricka i en nack kota. Det var dropp, det var kateter, det var sprutor i magen för att inte få blod propp då jag var säng liggandes. Jag är SÅ glad att jag hade tagit tag i min skräck innan detta för där och då blir man tvingad men upplevelserna är densamma. Jorden snurrar alltid men hanteringen blev enormt mycket bättre!

Så för att ta steget längre så har jag nu valt att bli blodgivare. Detta var min andra gång jag var där och jag måste säga att människorna som jobbar där är fantastiska. Där ligger jag och märker att världen börjar gunga. Medvetandet börjar flacka och jag hör mig själv be om saft. De ler vänligt, tippar stolen bakåt så benen kommer högt och ger mig saft. Världen slutar snurra och det går bra. Jag gör klart och får vänta en stund innan jag sätter mig i väntrummet för att ta en macka. 30 minuter har jag blivit tillsagd att sitta kvar och jag sitter där, och jag mår bra.

Slutsatsen är att visst kan man vara rädd för sprutor. Jag vet precis vad det innebär men det är faktiskt inte hela världen. Lyssna på kroppen så kommer det gå bra, små steg i taget, och tillslut så kan man mer än vad man någonsin trodde skulle vara möjligt.

Gör en insats du också! Bli blodgivare du med! <3

Sen att man kan få bra gåvor är helt klart bara ett plus i kanten!